Människorna håller på att sluta tänka. Jag har följt den mänskliga utvecklingen under några tusen år vid det här laget. Det som har hänt under de senaste tio åren, medan jag hastigt slöt mina ögon för att blinka, saknar motstycke. Människan har alltid jagat kickar, varit otålig. Det är en del av att vara människa. På gott och på ont. Teknikens möjligheter har dock rubbat balansen. Att ständigt ha tillgång till avancerad nätverksteknik som är utvecklad till att ge hjärnan omedelbar och kontinuerlig stimulans ger enorm kortsiktig tillfredsställelse. Att jämföra det med kemisk stimulans från droger av olika slag är fullt rimligt. I relation till de långsiktiga negativa effekterna är fördelarna dock högst beskedliga. Återigen är parallellen till droger illustrativ. Jag har noterat att andelen människor som slutar att tänka har ökat exponentiellt under de senaste tio åren. Då ska vi komma ihåg att andelen icke-tänkande människor låg på en historiskt låg nivå redan innan de smarta telefonernas intåg. Detta till följd av välfärdsstaten, som har subventionerat passivitet och icke-tänkande i närmare ett sekel. Ekonomiska incitament fungerar och sätter avtryck. Det är en sanning få har insett men som, när man väl har insett den, är så självklar. Nåväl, de mobilt uppkopplade små pekskärmarna får dock välfärdsstatens intellektuella dränering att framstå som ett litet snedsteg i relation till en total felnavigering. Och det ser inte direkt bättre ut framgent att döma av hur dagens barn och unga fostras och beter sig. Andelen tänkande människor kommer att minska snabbare och det kommer att innebära drastiskt ökade möjligheter för politiker att flytta fram positionerna på medborgarnas och civilsamhällets bekostnad. Jag gör en notering strax efter år 2000 e. Kr. på min långa, och med anteckningar rätt så fulla, tidslinje. Det första århundradet utan tänkande människor.