I lördagens Norrbottens-Kuriren (10/4-21) intervjuas arkitekt Hans Tirsen, som uppges vara en av huvudmännen med att ta den postmoderna arkitekturen till Luleå. Att det fanns en drivkraft att ta avstånd från miljonprogram och andra betongprojekt är i sig ett sundhetstecken. Men att riva det gamla och ersätta med marginellt mindre fula kolosser än exempelvis stadshuset är knappast att beteckna som ett framsteg.

På tal om stadshuset så finns det de som hävdar att det är en av Luleås finaste byggnader. Något vi luleåbor bör vara stolta över. Det är talande för samtiden och dyrkan av det fula när det gäller konst och arkitektur.

Det som i artikeln lyfts fram som postmoderna byggnader är ett par av parkeringshusen, Tutti­frutti-husen och LKAB: s huvudkontor. Knappast något som tillför staden estetik i sin rätta mening. Artikeln avslutas med ett citat från Herr Tirsen om den postmodernistiska epoken i Luleå”: ”Det blev en kort epok. Ärligt talat, det höll inte riktigt.”

Att ”det inte höll” tackar vi vår lyckliga stjärna för. Vi får glädjas åt de få vackra byggnader som står kvar. Samtidigt kan vi inte göra annat än att sörja det som förstörts under den moderna och postmoderna lekstugan under 1900-talet.

Samtidigt har man lyckats tuta i folk i allmänhet att stadens fulhet är en följd av en brand som skedde ett sekel tidigare. Som om det var byggnaderna som uppfördes efter branden, vid sekelskiftet för 120 år sedan, som gör Luleå till Fuleå.