Det är något med luleborna och relationen till oattraktiva och fula byggnader. Ta bara stadshuset. En vedervärdig betongkoloss som på något märkligt sätt har lyckats få status som vacker.

Det finns i Luleå även en folklig vurm för vissa områden med identiska hus – områden som i andra städer är naturliga lågstatusområden. Men i Luleå är det med stolthet folk uppger sig bo på Lingonstigen eller Björkskatan. Det förra är något så ovanligt som ett populärt miljonprogramsområde. Det senare ett på 70- och 80-talet ihoprafsat område med syftet att möta stadens expansion som skulle följa ur Stålverk 80 (statligt stålverksfiasko som aldrig realiserades). Främst radhus och lägenheter i effektiv massproduktion. Varje sund människa som besöker ett dylikt område får krypningar inombords. Det är boende enligt löpande-band-principen. De kortsiktiga mänskliga behoven tillfredsställs effektivt. Äta, jobba, skita, sova, tvätta… Andas går också bra. Rent fysiskt. Mentala andningsmöjligheter är det sämre med.