Att palten har en särskild plats i den norrbottniska matkulturen råder det knappast något tvivel om. Palten är en innovation från tider av matmässig torftighet. Potatis och korn är i princip det som räntar på kalorimässigt och som går att odla på våra breddgrader. Lägg därtill fläsk från grisen, detta djur som länge var en förutsättning för livet, inte bara i Norrbotten och Sverige utan i hela Norden. Denna fantastiska kött- och sophanteringsmaskin som i princip kunde födas genom slaskhinken. Det historiska värdet av grisen i Norden kan knappast överskattas. Nåväl, åter till palten. Potatis, korn, fläsk samt naturligtvis salt (den sistnämnda är såklart också en välfärdshöjare av rang!). Kom man dessutom över lite dyrbart vete så blev palten än bättre.

Enkelt men speciellt. Denna känsla lever delvis kvar. Familjer samlas en lördag eller söndag och äter palt tillsammans. Men fenomenet både urvattnas och glesnar sakta men säkert. Stora släktkalas är numera rätt så sällsynta. Så ock större paltkalas. Palten är fortfarande speciell men inte lika speciell som förut. Uppskattningen man får som paltkokerska eller paltkokare är inte av samma dignitet som för bara något decennium sedan. Då ids man inte i samma utsträckning.