Ibland måste man bokstavera ut självklarheter. Jag iaktar samtiden från min läktarplats i skärgården. Några gånger per år kliver jag ner från mina mentalt höga hästar och ger mitt perspektiv. Som ni förstår krävs det en hel del för att en stenbumling, med stenens perspektiv avseende tid och rum, ska orka ta till pennan för sportboll i gärdsgårdsserien. Men nu är vi där med fotbollen i Luleå.

Även om fotbollen är ung, i relation till klassiska idrotter såsom brottning, boxning och löpning, så har den tagit västvärlden med något av en storm under de senaste århundradena. En kultur har växt fram kring sporten. En positiv kultur baserad på lokalpatriotism, gemenskap, snabbhet, styrka och strategi. Resultatet är ett potentiellt fulländat skådespel som sammantaget illustrerar kollektivismen när den är som bäst. Tydligast har detta varit i länder som England, Skottland, Italien och Argentina. Men också Sverige, och även Norge och Danmark, har lyckats baka sin beskärda del av denna kaka.

Luleå är förvisso långt ifrån en fotbollsstad av rang. Men det finns ett undertryckt fotbollsintresse och en längtan efter något annat – något som man bara har varit och nosat på vid ett par tillfällen. Det behöver knappast bokstaveras att fotbollssupportern i Luleå har tålamod. Minst sagt. Ärligt talat tror jag inte att det, likt hockey- och basketsupportrarna, är titlar, glitter och glamour man är ute efter. Vi hade nöjt oss med något betydligt mer mediokert. Det krävs inte jättemycket för att låta den fotbollskultur som faktiskt finns planterad börja gro och över tid grönska och frodas. Men vi är inte där om man så säger. Snarare är vi kanske längre ifrån detta än någon annan gång sen den lokala kamratföreningen bildades.

Att nämna enskilda matchresultat är egentligen inte fruktsamt utifrån en stengubbes perspektiv. Men upprinnelsen till att jag kände mig nödgad att plita ner denna krönika var den pinsamma förlusten mot den så kallade lokalkonkurrenten, kvarterslaget från södra sidan Luleälven, för två veckor sedan. Inkluderat också förra säsongens matcher var detta tredje raka förlusten mot detta gäng, Inte nog med att IFK huserar i fjärdedivisionen, man är inte ens bäst i stan. Detta i en stad där konkurrensnivån är pinsamt låg. Luleå är inte direkt något Göteborg, Malmö eller Norrköping fotbollsmässigt. På lördagen, årets första riktiga vårdag, kom så nästa fadäs – förlust hemma mot Gottne, ett byalag från Ångermanland. Det hela är inget annat än ynkligt och skamligt.

Men det mest uppseendeväckande i sammanhanget är tystnaden och passiviteten. Vore allt som det skulle så hade upprorsstämningen bubblat, ansvar hade utkrävts och ett och annat huvud hade rullat. I den mån de statligt finansierade (och därmed indirekt kontrollerade) lokalblaskorna fortfarande har en roll att fylla – vilket de förvisso inte har men den diskussionen kan vi spara till en annan gång – så är det väl att kunna utgöra en plattform för granskning och debatt i lokalt angelägna frågor. Men också på sportsidorna i dessa dödsryckande publikationer saknas drivkraften att bidra med något utöver slentrianreferat och då och då någon uttjatad vinkling på ett fenomen som man i sin politiskt korrekta yrvakenhet upptäcker inte har ”belysts tillräckligt”.

Vad gör vi nu, hur ser planen ut? Det räcker inte med att årtionde efter årtionde ”bygga för framtiden”, en framtid som aldrig kommer. Det minst sagt tålmodiga fotbollsfolket i Luleå förtjänar definitivt något bättre än detta utdragna fiasko!