I århundraden har liberaler och humanister av olika slag inte bara stått upp för yttrandefriheten utan till och med sett den som en grundpelare i ett tolerant och öppet samhälle. Men någonstans på vägen blev det för obehagligt med fullständig yttrandefrihet. Och om yttrandefrihten inte är fullständig och total utan tvärtom är villkorad så är det ju inte längre någon yttrandefrihet.

Sedan en tid tillbaka anser så kallade liberaler tvärtom att de som är för yttrandefrihet är farliga extremister och ”ett hot mot demokratin”. Ett talande exempel är efterspelet av Elon Musks köp av Twitter. Att Musk återinförde yttrandefriheten och välkomnade också de med, i de ängsliga liberalernas ögon, ”fel” åsikter tillbaka till plattformen sågs inte med blida ögon från de inom västerlandet som säger sig förfäkta liberalismen (blink, blink Annie Lööf).

Jag noterar sammanfattningsvis att vi har hamnat i ett läge där det anses extremt med yttrandefrihet samtidigt som de som tror sig vara anhängare av liberalism inte förmår att se det ironiska i att de nu proklamerar censur. När censuren görs med ”ett gott syfte”, i den liberala humanismens namn, är det motiverat. Så resonerar 2000-talets liberaler glatt tjoandes hand i hand med 1900-talets kommunister, fascister och nationalsocialister.