Som en av få kommuner valde Luleå att inte tillåta barn till föräldrar som inte arbetar att vara på förskolan under de inledande veckorna av pandemin. Nu återställer man dock ordningen – från och med den 18 maj har också barn till föräldrar som inte arbetar rätt att vara på kommunens förskolor. Utan att det kostar familjen något.

Det säger en hel del om kommunens prioriteringar när man låter barn till arbetslösa och föräldralediga vara på dagis när en pandemi härjar i samhället. På kommunens webbplats uppges samtidigt att det är prioriterat att begränsa smittspridningen. Den ekvationen går inte ihop.

Principiellt är det en märklig prioritering också under normala omständigheter – varför ska ett litet barn som har en förälder som är hemma ha barnomsorg? Kom inte och tala om pedagogik, social utveckling och lärande. Små barn behöver i första hand trygghet och trygghet får dessa barn på bästa sätt genom att umgås med familj och nära släktingar. De få saker barnen lär sig på dagis skulle de ha lärt sig också om de varit hemma. Sannolikt skulle de i de allra flesta fall ha lärt sig betydligt mer i den tryggare och lugnare hemmiljö. Samma sak med social utveckling – genom att vara tillsammans med föräldrar, eventuella syskon, vänner till familjen, släktingar och kanske grannar tränas den sociala kompetensen på ett tryggt, naturligt och respektfullt sätt. Det är ju inte så att det finns belagt att det har funnits problem med en utbredd social dysfunktion bland barn under mänsklighetens historia fram till att de, för några decennier sedan, började placeras på offentliga inrättningar.

Vad handlar då allt detta om – varför är det så viktigt att barnen går på dagis också när det inte finns behov av barnomsorg? Det är drivet av föräldrar som matats med propaganda kring förskolans nödvändighet för barns utveckling. När dagis inrättades var det en nödlösning för framförallt ensamstående kvinnor. Sen blev det standard och sedermera en rättighet. Nu förs diskussion om att göra det obligatoriskt. Vore det lagkrav på att placera barn på dagis från 6 månaders ålder med följden att barnen tog sina första steg och lärde sig prata på dagis så skulle det inte dröja mer än några decennier innan folk på allvar trodde att barn inte skulle lära sig gå och prata om de inte var på dagis. Sen ligger det också i många föräldrars egenintresse att barnen är på dagis också när de själva är lediga. Det är rätt bekvämt att ha småttingarna på offentlig institution några timmar i veckan och därmed själv få en lugnare tillvaro. På barnens och samhällets bekostnad.