Fack, arbetsgivare och media är uppenbarligen rörande överens om hur bra permitteringssystemet är. Politiskt finns också en bred enighet. Diskussionen handlar istället om huruvida det är acceptabelt att bolag som får stöd också ska tillåtas göra aktieutdelningar. Det är naturligtvis åt fanders att ta emot bidrag med den ena handen och sedan betala ut pengar till ägarna med den andra. Politiskt finns också en bred enighet kring detta. Tillväxtverket, som beviljar stöden, nöjer sig dock med att säga att det är ”olämpligt” med höga aktieutdelningar samtidigt som man får stöd men myndigheten bedömer inte att det strider mot lagen. Annars är det bara förvirrade debattörer på den så kallade högerkanten som rent reflexmässigt alltid argumenterar för näringslivets intressen som verkar tycka att upplägget är sunt. Trots att det är uppenbart att det är både orimligt och omoraliskt.

Det mest uppseendeväckande med hela denna bidragshistoria är dock att ingen (?) röst har ifrågasatt permitteringssystemet i sig. Med andra ord råder fullständig enighet om att det enda rimliga är att anställda som jobbar ner mot 40 % av sin ordinarie arbetstid ska ha rätt att få över 90 % av lönen. På skattebetalarnas bekostnad! Snacka om att man med detta har eliminerat incitamentet att hitta överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare. För många, såväl företag som arbetstagare, hade principen ”halva vägen var” eller något dylikt säkert varit rimlig. Hela upplägget leder till att såväl företagen som arbetstagarna i princip går fria på skattebetalarnas bekostnad. Logiken bakom är att företagen och anställda inte kan rå över situationen de har hamnat i. Men det kan inte skattebetalarna heller.